Norrländska Korrespondenten – 8 april 1870, sida 2

men Wilhelm välde endast dem, som gingo österut. Som kompass begagnade han dervid träden, ty han viste, att deras mot norden vända sida var skroslig och merändels mossbelupen, och när han upptäckt detta, fann han med lätthet de öfriga väderstrecken. Sedan han en stund vandrat omkring i skogen, utan att anträffa någon menniska, kom han till en stor skogsäng med en vassomgifven dam i midten. De i pittoreska grupper deromkring stående träden voro behängda med slingerväxter, som räckte ända till topparne och från grenarne djupt nedsänkt sina tallösa små armar. Med sina långa vingar höjde sig långsamt derur en häger, som i näbbet bar en fisk. Då fågeln långsamt vände sig emot skogen, small ett skott. Träffad deraf, gjorde han kullerbytta i luften och nedföll död på ängen, Från sin plats bakom ett träd framkom sedan genast jägaren och satte sig i besittning af sitt byte. Wilhelm vick då bort och frågade honom, huru längt han hade kvar till Ungerska gränsen. I stället för att svara, betraktade denne honom från hufvud till fot oct frågade honom, hvarifrån han kom. Wilhelm hade genast en lögn til hands, och sade, att han kom frår Nikolsburg. ,Hvarthän ämnar ni eder??