Norrländska Korrespondenten – 1 april 1870, sida 3

let och omgifvet af en förbindning. Som han i brist på verktyg ej kunde befria sig från kedjan, nedsatte han sig derföre, blottade benet och intryckte medels näsduken kedjan fast deri. Väl fick detta nu erforderlig form, men det var nästan förlamadt af smärta, och han måste åter lossa bandet, för att kunna fortsätta sin väg. När han med sänkt hufvud marscherade framåt, förnam han bakom sig hofslag och ljudet af en vagn. Han vände sig derföre om och fick se en postvagn, som flög åstad utåt den ihåliga landsvägen med en oerhörd snabbhet. Hästarne sprungo, som om de varit bevingade; postiljonen blåste i sitt horn men de skarpa, afbrutna tonerna visade, att han ännu saknade all konstfärdighet, och läto förmoda, att han genom flitig öfning ville tillegna sig den. När vagnen upphunnit Wilhelm stannade den, och postiljonen frågade honom, om det var vägen till Ungerska gräasen. Wilbelm betraktade postiljonen med stor förundran, och äfven dennes ansigte vitnade om förvåning. Fixstjernor och kometer!? utropade den sedvare, jag tror, att ett par gamla bekanta råkat hvarandra. Ni är herr Zielner. voch ni Weps. oVi äro ett par lyckans skötebarn. Jag håller vad om, att Heger med dy