ty om han blifvit tillfrågad angående ändamålet med sin resa, skulle han ej hafva kunnat gifva ett svar, som inneburit minsta grad af sannolikhet. När solens första strålar syntes, hade hans krafter af ansträngningar och själsrörelse blifvit så uttömda, att han var i största behof af hvila. Som han vid sidan af vägen såg en skogsdunge, vek han af dit io, kastade sig ned på gräsmattan bak om en buske och tillslöt ögonen i den förhoppning, att sömnen skulle gifva honom den vederkvickelse, hvaraf han efter två dygns ständigt vakande var i så stort behof. Men det ville ej lyckas, ty knappt hade hans sionen domnat, förr än han åter väcktes af ett nervlidande, som häftigt skakade hans leder och krampaktigt sammandrog hans hjerta. Hastigt uppsprang Wilhelm från marken och ilade vidare, Deu korta hvilan hade ej minskat hans trötthet, utan denna växte nästan med hvarje minut, och de sårade, brännande fötterna vägrade honom nästan sin tjenst En häckvagn kom körande, dragen af en halt, afmagrad häst. På åkdonet såg man några personer, hvilkas yttre tillkännagaf, att de voro handelsjudar. Wilhelm vinkade åt dem att stanna och frågade dem, hvart de ämnade sig, Till Ungerno, svarade den unge Hebreen, som körde vagnen. Dit ämnar jag mig äfven, sade