Norrländska Korrespondenten – 1 april 1870, sida 2

Fjerde kapitlet. Wilhelm råkar en bekant. Tackande himlen, som hittils skyddat honom, skred flyktingen framåt på nattlig och ensam stig. Ehuru han undgätt den mest hotande faran, mäste han dock jemnt vara på sin vakt, ty det var klart, att trakten genomströfvades af patruller, som letade efter rymmarne. Han andades dock friare vid tanken, att Braukenstein af Henrik skulle erfara ställningen och fortfarande neka samt att Schraders dotter ej för hans skull kunde få några olägenheter. Wilhelm hade alltså nu mera blott sin egen säkerhet att tänka på. Han bar icke mera fångdrägten, och han hade genom en pröfvande blick i Elisas spegel öfvertygat sig, att den nya drägten var ganska snygg. Han hade sönderbrutit bojan och under byxorna gömt den del, som han ej förmått befria sig från. Detta gaf honom åtminstone någon säkerhet, och han hoppades att denna skulle ökas med hvarje steg, han tog, särdeles som den tvungna gängen endast varit en följd af den trötthet, som ståendet på bjelken förorsakat honom. Det var visserligen mörkt omkring honom, så att han ej alltid mäktade se stjernorna, men i hans själ herskade dock det inre ljus, som medvetandet