Norrländska Korrespondenten – 1 april 1870, sida 2

af uppfyllda pligter alltid gifver. Han var glad vid tanken att nu uteslutande kunna lefva för sig sjelf och ej mer behöfva lida för sin nästa. Han kunde visserligen ej utan fasa tänka på det öde, som väntade honom, i fall han blefve gripen och återförd till fängelset, i synnerhet som han ej mer hade sin dolk och alltså ej kunde begå sjelfmord, men han litade dock på försynens bistånd. Medan han tänkte på detta sätt, stördes han af ljudet af galopperande hästar och förmåddes deraf att lemna gångstigen och taga af in på fältet. Det föll ett regn, som dock snart åter upphörde, då molnen söndersletos och förjagades af en uppstigande häftig storm, Denna varade med oförsvagad kraft hela natten igenom och påskyndade hans flykt, emedan den blåste honom i ryggen. Snart glänste himlen åter i hela sin stjeroprakt, och Wilhelm öfvertygade sig genom en blick uppåt på stora björnens stjernbild, att han ej öfvergifvit sin ursprungliga rigtning. Morgonen började gry, och nu sjönk åter bans mod, emedan dagsljuset försvårade hans flykt, som natten med moderlig sorgfällighet hade gynnat. Trakten var honom obekant; han såg på afstånd flera byar, men mötte ingen menniska, som han kunde fråga efter deras namn, och detta var hans lycka,