Norrländska Korrespondenten – 29 mars 1870, sida 3

kade han efter mig och sade mig, hvar ni var, och att ni var en god menniska, som ej förtjente sitt svåra olycksöde. Han uppmanade mig derefter att förskaffa eder andra kläder och vara eder behjelplig vid eder vidare flykt samt lofvade mig till och med äktenskap, i fall jag ville hjelpa eder. Jag gjorde det med glädje. Tro mig, herr Wilhelm, Henrik skulle ej behöft säga mer än: vJag befaller dig att går, och jag skulle genast hafva gjort deto. Gifve Gud, att en lycklig framtid måtte belöna eder kärlek till Heurik l vJa Gud skall gifva det, ty jag är nu lifvad af de bästa föresatser. I himlen blir det större glädje öfver en botfärdig syndare än öfver 77 rättfärdiga, och derföre hyser jag ett stort förtroende till Herren Gud. — Genom mitt tal synes jag eder kanske öfverspänd, men jag är det icke; en flicka med mitt öde kan lätt blifva svår2—