Norrländska Korrespondenten – 22 mars 1870, sida 3

garne, och knapt hade jägarne aflägsnat sig derifrån, förr än man förde en ung i foten sårad officer till detta mot solstrålarne skyddade rum. Wilhelm hörde, huru en ulan, som ledsagade den sårade, utöste de gröfsta Eder, emedan hans tappre officer ej fallit i en ärlig strid, utan blifvit sårad af några eländiga arrestanter. Först sedan skjutandet och striden redan längesedan upphört, kom en militärläkare jemte en underofficer till den sårade och gjorde sig i ordning att ur såret utdraga den i benet inträngda kulan. Medan operationen verkställdes, kom löjtnant Bovinger in i lusthuset. vÄr såret farligt ? frägade han läkaren. Inte det minstas, svarade denne. Herr underlöjtnanten skall sannolikt efter sex veckors tid åter kunna dansar. oSex veckor! ropade den sårade, odet är ju en half evighet 20 Jag skulle vilja hugga ned hvarenda en af de skurkar, som flytt från Spielberg! ropade bistert ulanen vid underlöjtnantens sida, hvilken redan törut gifvit luft åt sin förbittring mot fångarue. Det behöfves ej, sade Bovinger, oty det sker nog ändå, der det ej redan skett. Hvad våra pikar och sablar ej åstadkommit, det uträtta grenadierernas gevär och bajonetter. Det har varit en het strido, anmärkte läkaren.