Norrländska Korrespondenten – 22 mars 1870, sida 3

han troligen hellre hafva genomborrat sitt eget hjerta än motständarens. Då Wilhelm långsamt åter ställde sig på fötterna och båda tittade hvarandra i ansigtet, visade deras minspel, at de voro bekanta, som återsågo hvarandra. Underlöjtnanten lät sabeln falla, sommanslog händerna och sade med djupt rörd, darrande stämma: Wilhelm, Wilhelm, måste jag sålunda återfinna dig by Lielner hade sammanträffat med sin fosterbroder Henrik Braukenstein. Henrikv, stammade han, medan tårar strömmade ur hans ögon, pfördöm ej mig olycklige ho Huru skulle jag kunna fördömma dig o svarade underlöjtnanten, då jag af mia faders mun vet, att ett orättvist öde drabbat dig! Då jag och mina bröder under törra våren voro hemma på permission och en gång följde honom på en promenad, meddelade han oss under tysthetslöfte, att man orättvist dömt dig, och uppmanade oss att broderligt sörja för dig, vär du efter öfverståndet straff skulle återvinna friheten. Jag lofvade med glädje att efterkomma hans begäran; men — hvad kan jag nu göra för dig under din flykt? Hit kan hvarje ögonbhek militär komma och taga dig till fångar. (Forts.)