Norrländska Korrespondenten – 22 mars 1870, sida 2

vHan löper ej mero, upptäckte den andre. oDet låter lätt förklara sigo, menade den förste, ty med kedjor omkring fötterna kommer man ej längto. Då skola vi snart hinna honomlLiksom flyktiga elgar och hjortar, som genom buskar och småskog bana sig väg, Jagade de båda soldaterna genom den med vinstockar på mångfaldiga ställen nästan fullkomligt afstängda marken, Snart upphanns dock den gråa hatten, men då detta skedde, sågo de till sin ledsnad, att den tilihörde en vingårdsman. Då man frågade denne, om han sett någon fånge svarade han: vNejv. Missnöjda, återvände soldaterna. Jorden mäste hafva uppslukat honomo, anmärkte den en, oty vi gåfvo honom ej tillfälle att gömma sigo. Han har kanske gömt sig i hyddan der? Kom, så vilja vi se eftero. Den hydda, som soldaterna menade, var ett rundt, af bräder sammanfoga dt lusthus med högt, spetsigt tak och mel gröna träjalousier tillslutna fönster, hvilket stod i terassens omedelbara närhet, Wilhelm, som, visste, att han med fjettrade fötter ej var i stånd att komma långt i vingårdarne, hade fattat det raska beslut att gömma sig i detta hus. Under det ulanerna sprungo från hästarne försökte han att på