Norrländska Korrespondenten – 22 mars 1870, sida 2

oskyldige, skulle förgås jemte de skyldige. Genom hålen på det gamla öfver allt förmultnade brädtaket kunde han varseblifva allt, som tilldrog sig vid hålvägen. U—lanpiketen formerade en cirkel, i hvars midt de i klump uppställda fångarne befunno sig, hvilka blott långsamt framryckte i riktningen emot vingårdarne. På längre afstånd såg man ett kompani grenadierer anrycka med stormsteg. Oaktadt sin förtviflade belägenhet kastade fångarne dock ej bort gevären, utan öppnade en liflig eld och angrepo häftigt ulanerna, som sparrade vägen för dem. Wilhelm såg flera ryttare och hästar störta. Nu uppgaf militären sin passiva hållning. En trumpet smattrade och ryttarne förenade sig i slutna led. De många småfanorna på lansarne, som lustigt fladdrade öfver den ståtliga skarans hufvuden, sänktes på en gång; sablarne blixtrade i solstrålarne, och ulanerna störtade med häftighet emot de oförvägna fångarne. Men de funno kraftigt motståd; sablar och pikar slamrade emot bajonetterna, och många hästar stegrade sig, skygga, under det fängarne genom vilda skrin ömsesidigt sökte uppmuntra hvarandra. Första anfallet afslogs lyckligt. Men redan nästa minut medförde ett fruktansvärdt afgörande af kampen, I