Norrländska Korrespondenten – 18 mars 1870, sida 3

— 5 K.K.K. 2—7 ett exempel, huru han straffade olydvad, och kommenderade derföre: Skjut ned honom l Denna befallning utfördes dock ej. ty just nu märkte rymmarne kavalleri i skarp ridt spränga emot dem från den närbelägna Schwabergatan, och omsorgen för deras egen räddning tog nu i anspråk all deras handlingsoch tankekraft. Rop af förskräckelse hördes; ångesten bevingade de fjettrade fötterna. Fångarne sökte, utan att splittra sig, uppnå vingårdarne, innan de uppbunnos af ryttarne, men de insågo dock snart, att detta var omöjligt, emedan deras förföljare endast voro två hundrade steg aflägsna ifrån dem, då de sjelfva deremot hade att tillryggalägga en minst tre gånger så lång sträcka, för att uppnå dessa vingårdar. Låt oss fäkta och segra! ropade Zehnalek. Vi äro omkring 40 man, och ryttarnes antal går ej till mer än tjugu. Fatten mod, om äfven tusen soldater komma, skola vi dock slå oss igenom till bergstrakten. Tänk på det förfärliga straff, som väntar oss, om vi, lefvande, falla i händerna på de kejserliga. Här kunna vi dö ärofullt såsom hjeltar. Frihet eller döden hy (Forts.)