pade en ditilande fånge och lyfte sin sabel emot Gollinger. Emedan han ansåg Rudvolf för förrädarer, upplyste en annan. I samma ögonblick hörde man ett aflägset gevärsskott, hvilket till fångarnes fasa snart efterföljdes af ett annat, ett tredje och ett fjerde. Du sjelf är förrädaren! skrek han med sabeln, utom sig af raseri. Hans vapen blixtrade öfver gubbens hufvud och träffade det med blixtens snabbhet. Gollinger vacklade, liksom en berusad, hans ögon förblindades nästan af det ned öfver dem strömmande blodet, och han föll tungt ned på förfalskaren, hvilken han, för att bevara hemligheten af sin skatt, gifvit en ladning hagel i sidan. Hvar var under tiden Wilhelm? Djerf som ett lejon hade han ställt sig i vägen för de fångar, som ville intränga i föreståndarens boning. Hans fällda gevär med bajonett på ändan och ännu mera hotelsen att afskjuta det höll de upproriska i respekt. Bakom honom i dörröppningen såg man Hegers gamla piga, som både på Czechiska och Tyska språken för den rasande mängden bedyrade, att den nädige herrn ej var hemma. Ibland fängarnes vilda skrik kunde man urskilja ropen: Tro inte käringen! — Vi måste öfvertyga osa sjelfvalo — Om