de delvis redan beväpnade upproriska störta emot sig med rasande och dödshotande blickar, förlorade de modet och gåfvo sig mot Zehnaleks hedersord. att intet ondt skulle vederfaras dem. Hastigt bemäktigade iaträngarne sig de här befjutliga gevären och hängde de med ammunition försedda patronköken kring sina skuldror. Nu var hela det inre af citadellet i deras våld, och de besatte genast utgångarne. Trängen genast in i föreständarens och profossens boningar befalde Zehnalek, tagen båda till fånga och söken befria eder från bojorna! Forsken derpå ifrigt efter vapen, ty dessa utgöra vår räddning och styrka! Vapen framför alt! — Nu går jag att befria min hustrus. sHvar är min Anna? frågade röfvaren, medan ban genomilade gångarne i fängelsets kvinnoafdelning och dervid släpade en sjukvakterska med sig. Hvilken Anna?o vAnna Zehnalek. Jag är hennes man och kommer, för att befria henne. Fiy Zehnalek och lemna er hustru, der hon är, ty hon begär ej mer eder bjelpp), svarade gumman och betonade dervid ordet: eder. Röfvaren grep kvinnan vid strupen, avängde sabeln hotande och sade: ollexa,