Norrländska Korrespondenten – 15 mars 1870, sida 2

pel på, att konungen til följd af Folk: wiljans starka och otwetydiaga påtrydning nörguts framlägga ett rejormförslag — wi tänka på nya riteragserrningen, fom kanske ide få allteles öfwerensstämte med Hans äsiater. Om wi härtill lägaa, att tenunaens enwälte inom ven s t. efonomiska lagstijtningen alt mera får mata åt fin, få synes obestrirligt, att saktiskt och til största delen äfwen juriviftt fo: nungens förhållande till rifgvagen ej är herrens till tjenaren. Men i ven stora mängdens ögen är ty: wärr tenna sanning ej få tlar, fom önft: ligt wore. För vem innebär uttvydet: em s:ormåättiaste Herre och Kenuna en lefwande oc) wörenadsbjuranre werk: ligbet. Denna åsigt är en af de der jmd räj: mwarne, fom täggas af anrra af sitt slänte och fom rerför tör med rem. Moet vem såletes! Första gängen konungen möter riksdagen är på rilesalen, der han haller ret s. t. Trontalet samt aflänger Berät: telse om ywad i vitet och dass styrelse fia tilloropit seran sista Nitsvay eler, jem ret bare fortare och mera på salen tunde tallas: en verogörelfe öjwer sitt Jögteri. Nåwäl! I tetsa Tal till dem Dan sjelf kallar Gode Herrar förllarar han fig till sist förblujwa alle somtligen jamt hwör oc) on isynnerhet med all una: lig Nåd och Yunejft stätse mälbewågean. Hwillen motsägelje! Hwilfen töjlighet! För den härpå twiflar relommenteras Snobbarues historia of Tbaderay till genomläsning. Den tid fond i wärt land, rå ret war aj Kungl. Når, fom ritaragen fammans kallarer, Kungtig Nåd hwarpäå ten lejte och rå Kunglig Onåd kunte sörströlren fom agnar för winren Då tunte tet wara på fin plats att tala om ben tungtiga Nårens ynnesifulla mwälbewaågenhet Men nu ... Nu, vå man t. o. m. fan fråga om tenna tillsägelse kan wara sann. Låtom oss dock antaga detta, antaga att den Kungliga Nåtens strälar, warma men ej brännande, falla på br Jönes Pehreson, fom ywar rikstag wäcker mo: tion om indragnina på 1:a och 4:e buf:wurtitlarne; hr Manlell, fom tämpet i upprorsmatares (rivetehjettare?) lerer och) hware republikanska sympatier anses wara öfwer ult twifwel; br Ola Sönd: Jon, fom lant finaret på ret får, wil tet fallas cen Stänska bonrvejrågan; hr Liss Olof Larosen, fom will indraga teatern; her Talmän, i första kammaren Grefwe Gustaf Laserbjelte och i andra Biskep Nitias Sunrbern, hwilka id. mer bry fia om utt lyesa Konunaen på handen. Wi tro, att få är. Men med bästa wilja i werlten funna wi ei föreställa of att hrr Jöns Peresen, Mantell och ja witare till och med biskop Suntberg numera sätta tet ringaste wärte på Riden, eller skulle liksom sörja fin till röts, om frasen uteblefwe. Hwarför stå: den vå tvar? Kanske rerjör att vet är en få liten ru!. Många små göra dot mer skada än en sior. Kenungen kallar fin, såwäl i Be rättelfen fom och i alla skrijwelser till riketagen, Majestät. Må wi säga ret vent ut: att kalla sig majestät tihfommer ingen menniska. Ännu mindre en