Norrländska Korrespondenten – 15 mars 1870, sida 2

i kyrkan, förmodade han att turen nu träffat henne. Åfven Paulina uteblef, och ingen fans i tjenstemännens stolar. Ilon undandrager mig i vredesmod sin åsyno, tänkte Wilhelm, och jag kan ej klandra henne derför, ty jag har blott med otack lönat hennes kärlek. — Men hon är äfven hård emot mig, då hon fordrar, att jag åt kärleken skall offra mina grundsatser. Må Gud förlåta mig, men jag kan ej i detta fall åtlyda hennelDå fångarne efter slutad gudstjenst återfördes, sade fältväbeln Schiller till Wilhelm: Fröken Paulina låter säga eder, att redan i morgon ett regeringsråd skall taga eder i förhör. Ni bör då bekänna efter rätt och samvete. Om ni då, såsom fröken Paulina påSstär, befinnes oskyldig, skola vi dricka ett glas tillhopa, innan vi går eder väg. Ni är då min gäst och broder.Wilhelm teg; sista gnistan af hopp, det Heger skulie låta saken bero, utslocknade i hans hjerta. Bedöfvad vacklade han till sitt läger. Fångarne samtalade högljudt och lifligt, men Wilhelm gaf ej akt på, hvad de sade, förr än plötsligen ett skallande skri uppväckte honom ur hans bedöfning. Två vaktknektar hade åtföljt de fångar, som inburo maten, och hvalfvets innevånare, som om dagen ej sammanhöllos af den långa kedjan,