Norrländska Korrespondenten – 11 mars 1870, sida 2

lätt komma att tappa fattningen och bringas till bekännelse. Emedan Wilhelm med de heligaste känslor vördade Braukensteins maka, trädde hennes bild lifligare än någonsin för hans själ. Redan då, när hon med mildhet, behag och godhet medlidsamt lutade sig öfver den öfvergifne, i gatsmutsen liggande och blödande gossen, gjorde hon ett outplånligt intryck på hans själ. Sednare, när hennes nåd förvandlats till moderlig kärlek, bad han till Gud om kraft att genom de högsta offer bevisa sin tacksamhet. Och nu, sedan han besegrat sitt hjertas sjelfviska böjelse, skulle hennes make låta aftvinga sig en bekännelse, som skulle göra hans svåra offer om intet och öfverlemna fru von Brankenstein och hennes anhöriga åt det olycksöde, hvarifrån han förut med uppoffring af sin ära och frihet velat rädda dem. oAck att jag aldrig sett Panlina lya sade han för sig sjelf. oHennes grymma kärlek tvingar mig att handla emot min döende faders vilja och genom sjelfmord rädda mig ur mitt förtviflade läge. Mitt beslut är fattadt: tages jag i förhör, söker jag nå brunnen och störtar mig i dess djup. Men detta komnier: förmodligen ej att lyckas mig, ty när brunnen ej begagnas, är ingången dertill stängd, och när den begagnas, är alltid vakt upp