Norrländska Korrespondenten – 8 mars 1870, sida 3

Obemärkt af dem båda, inträdde Heger i trädgården, valde vägen till venster genom jasminer och slåderträd och slog sig ned på en bänk. Der blåste han förnöjdt framför sig röken ur sin pipa och gat akt på en spindel, som sväfvade från gren till gren i en buske och spann sin konstrika väfnad. Han tänkte just återvända till kansliet, då ban hörde sin brorsdotters röst och deraf fann, att hon var inbegripen i ett lifligt samtal med Zielner. Paulina, tänkte han, har stor förkärlek för trädgården, och den har mycket bidrapit till att gifva den ett vackert utseende. Outtröttlizt är hon i sangens närhet och ger honom befallningar, då hon fruktar, att han skall lata sig. Derföre förtjenar hon allt beröm, ty sådant folk latar sig alitid, när man släpper dem ur ägonsigte. Af ljudet af rösterna förnam han att de från trädgårdens bakgrund värmade sig honom på den slingrande gångstigtn. Ahar, tänkte Heger, om jag får döma af tonen, tillåter fången sig att motsäga henne, och det med häftighet. Det duger sannerligen inte! Jag måste veta, hvad det är frågan omo. Heger gömde sig bakom buskarna och hörde der följande samtal: Paulina: Trädgårdsarbetet är nu snart slut, och mineraliesamlingen är afven ordnad. Man skall derföre åter