Norrländska Korrespondenten – 4 mars 1870, sida 3

obemärkt af dem båda, inträdde Heger i trällgärden, valde vägen till venster genom jasminer och släderträd och stog siv ned på en bänk. Der blåste han förnöjdt framför sig röken ur sin pipa och gaf akt på en spindel, som svafvade från gren till gren i en buske och spann sin konstrika väfnad. Han tänkte just återvända till kansliet, då han hörde sin brorsdotters röst och deraf fann, att hon var inbegripeni ett lifligt samtal med Zielner. PPaulina, tänkte han, har stor förkärlek för trädgärden, och den har mycket bidragit till att gifva den ett vackert utseende. Outtröttlizt är hon i fångens närhet och ger honom befallningar, då hon fruktar, att hav skall lata sig. Derföre förtjenar hon allt beröm, ty sådant folk latar sig alitid, när man släpper dem ur ägonsigte.o Af ljudet af rösterna förnam han att de från trädgårdens bakgrund närmade sig honom på den slingrande gångstigtn. Åhar, tänkte Heger, om jag får döma af tonen, tillåter fången sig att motsäga henne, och det med häftighet. Det duger sannerligen inte! Jag måste veta, hvad det är frågan omo. Heger gömde sig bakom buskarna och hörde der följande samtal: Paulina: Trädgårdsarbetet är nu snart slut, och mineraliesamlingen är afven ordnad. Man skall derföre åter