Norrländska Korrespondenten – 1 mars 1870, sida 3

högt ropade till Rudwolf: Sentimentale narr, huru kan fröken vara en sol, då hon blott skiner på en enda! Hånarens ord beledsagades dervid af en blick, som satte utom allt tvifvel, att han med denne ende menade Wilhelm. Paulina rodnade och lemnade trädgården med beklämdt hjerta, ty hon trodde sig dittils hafva sorgfälligt dolt sin böjelse för Wilhelm. Nu var hon tagen ur villfarelsen och plågades en längre tid af den tanken, att den djerfve Weps äfven kunde tillåta sig dylika yttranden inför föreståndaren, som då, för att skydda sin brorsdotters goda rykte, utan tvifvel skulle förvisa Wilhelm ur hennes närhet. Hon företog sig nu att mera sällan besöka trädgården och stod äfven fast vid sitt beslut. I anledning deraf försattes Rudwolf uti elakt lynne, och han lönade ofta med duktiga knuffar kvickhetsmakaren, emedan denne enligt hans åsigt förjagat henne och det oaktadt äfven derefter fortfor med sina infall. Weps blef dock med hvarje dag djerfvare. En gång tecknade han med ett kol på trädgårdsväggeu en fruntimmersgestalt, som satt i en lykta och utsände strålar som ett ljus. På den ena sidan af lyktan såg man en fånge, som var belyst af dessa strålar, och på den andra sidan en annan fånge, som ref af sig håret samt in