Norrländska Korrespondenten – 1 mars 1870, sida 2

skulden på mig och eder fru och sjelf gå frin. Tror ni det? frågade traktören och for med handen genom håret. vNej det är omöjligt — den, som känner mig, vet —5 vätt ni så länge gått till stora Bägaren med falska penningar, att ni slutligen blef upptäckt. Ni vet det alltså redan? frågade Rothkröpfel med bäfvande tunga. Hvem har sagt eder det? Troligen min lättsinniga hustru. Smäda inte en bra kvianna, som gör allt, för att med heder uppehålla rörelsen och skaffa eder, lätting, ett angerämt lif. Om jag ej ansett mig böra skona henne, skulle jag genast låta arrestera eder, ty ni har svårt förolämpat mig. — Men låt oss ej prata längre, utan gif mig mina pengar, så går jag min vägo. Hvad grälar pi om? frågade fru Therese, som emellertid hade inträdt i rummet. Han vill ha fyrtio gylleno, upplyste traktören. vJa så, så stor är verkligen hans andeb, sade frun; men det är väl ej så brådt om dermed, eftersom herr Rudwolf ännu har sex år att tillbringa här på Spielberg?) Ä vJag vet ej, hvarföre jag skall skänka penningar åt menniskor, af hvilka jag ej har någon tack att väntas, gen