ade ej födt honom mer än tvenne ickor. När han derföre vid ett tillfälle yttrade sin ledsnad deröfver att ej hon liksom hans första fru gifvit onom söner, pekade hon med glädjetrålande ögon på mig och kallade mig in son. Två år sednare erhöll jag sekretearetjensten, men min giädje deröfver örvandlades snart till bestörtning, då ag erfor, att baron Linsky hade köpt e Haselsteinska godsen, och att jag åledes åter var anställd i hans tjenst. Den nye godsegaren väntades, men jag begaf mig hem och skref mia afkedsansökan. Jag ville nemligen förr kiljas från en krets, som blifvit mig är, och kämpa med nöd och brist, n jag ville tjena baren Liasky, den uda bland alla menniskor, som jag atar och skall hata ända till mitt ista andetag. Ett vildt larm nådde mitt öra; jag kyndade till fönstret och såg i en Idpelare uppstiga emot natthimlen utur et närgränsande slottet, i hvilket kanliet var beläget. — Folket strömmade edan till ifrån alla håll, för att släca elden. Jag kände ingen håg att biträda; ja jag till och med med glädjestrålande blickar betraktade branden af det slott, som tillhörde den man, hvilken beröfvat mig hela mitt fädernearf. Jag ansåg det vara mina penningar, som