förskingrat dem vid edra flerfaldiga besök i Wien. oDock är äfven jag brottslig, som kännt till saken och likväl förtegat sanningen. Knappt hade ni lemnat rummet, då Braukenstein, sannclikt plågad af oro, begaf sig in uti biblioteket och der fann mig vid dörren. Han såg min blick och ropade förskräckt: Ni har lyssnat h. Jag nekade icke; men han bad mig med uppräckta händer att tiga och lofvade mig att uppbjuda allt, för att få eder benådad. Framför den korsfästes bild affordrade han mig en helig ed att iakttaga den djupaste tystnad öfver, hvad jag hört, och, då jag vägrade, nedkastade han sig för mina fötter och födubblade sina böner. vHans klagan så väl som min fruktan, att hans englagoda fru med sina omyndiga barn genom min utsago skulle störtas i olycka, förmådde mig slutligen att aflägga den fordrade eden. Men sedan den tiden har friden försvunnit ur min själ, och jag förmådde ej längre kvarstanna uti Braukensteins hus såsom hans döttrars uppfostrarinna. vMen äfven efter min flyttning derifrån gjorda mitt samvete mig oupphörligt de bittraste förebråelser; ja mitt -amvetsagg stegrades, och jag fattade det beslut att bekänna sanningen och