Norrländska Korrespondenten – 18 februari 1870, sida 4

sätt, fom i någon mån stiljer fia från vet schweiziska. Man tager ett ett udda antal lika breda och fina bhalmband, 7, 9, 11 o. s. w., sammanbinder dem i ena ändan, om man få will, oc) tager Häll: ten deraf i wenstra handen, samt ten andra hälften jemte det utdva bandet i ten högra handen; d. w. s., om man har 13 band, — 6 i wenstra och 7 i högra. Tag få det yttersta af de 7, för vet öfwer de 2 närmaste samt under de 2 derwid liggande samt slutligen öfwer de twå återstående, hwarefter halmbandet lägges i wenstra handen, som sålunda för 7 band och för det öfwer 2, under 2 och öfwer 2, samt lägg det i högra handen, och fortsar sälunda wexelwis. Det udda och ytterstabandet blir sålunda altid det flätande eller ledande, man må hafwa 7, 9, 11 eller 13 band. Under pågående flätnina måste man inlägga nya halmband. Passa på att göra det, då det bandet, som skall förny as är det flätande, och när det skall till att läggas i den andra handen, få mil det i stället åt flätans afwigsida, och läga ett nytt band i dess ställe. Flätorna böra göras få långa fom erfordras, att af en få en hatt. Längs den beror på flätans bredd och hattens mode. Till en manshatt åtgå omkring 20 alnar af gröfsta och 50 alnar af fi naste eller smalaste flätor. De böra wäl rengöras från alla framstående äns var af halmbanden, och, om få hafwas fan, pressas genom walsar, samt äro då färdiga till försälinina. Syningen ar halmhattar tillhör eaentligen ide husslöjden, men då grofwa halmhattar eller af oklufwen halm, skulle komma att till landtbefolkningeus behof mera allmänt tillwerkas, bör äfwen nå act härom yttras. Man tar en halmfläta och böjer ven snäckformigt eller i fpriral omkring ten ena ändan, och fäster medelft en fin nål med fin men ftart träd kanterna inifrån. Man bar fors mar af trä, öfwer hwilka man, allt efter arbetets framgång, tilpasfar hatten, för att gifwa honom den önskade storleken, liksom man också har cirkelrunda papp: eller träskifwor för att bilta hattens brätten efter. När hatten är fårdiasydd och afputsad, sättes den på formen, samt pressas med ett warmt strykjern, erins rande fig att lägga fint papper på hat: ten under pressningen, omgifwen derefter med ett band eller fnöre, bwilket också fan göras af halm, och är färdig til för: säljning. Swaflingen är ett medel att förbättra en misslyckad blekning. Man tar en lås da, utfpänner i öfre delen ett nåt eler gör der ett galler af fina spjelor, och lägger härpå de fuktade halmpiporna, fom skela blekas, samt tillsluter lådans lock. Wid lådans botten har man ans bringat en öppning, stor nog att deri: genom inskjuta en jernpanna med lör vande kol, på hwilka man strött fönderstött swafwel. Låran bör wara tät, så att swafwelröken icke kan tränga ut. Man låter stråct qwarligga några time mar, efterser det och förnyar swaflinaen m. m., om blekningen icke är fullständig. Färgning af halm, flätor och hattar, tillhör ej husslöjden; och färgade flätor torde ej wara ffäl att för försäljning tilwerka. Will man dölja fläckar i hal: men eller pryda de gröfre hattarne med färgade strån, låter det sig ganska lät göra. Då hemfårganing är ganska allmån, wilja wi blett bemärka att all harm, som stall färgas, mäste först kokas 1 timmas tid i alunwatten, hwarefter den sköljes i rent watten och torkas. sjöfartsunderrättolser. 1870.