Norrländska Korrespondenten – 15 februari 1870, sida 3

ären J alla oskyldiga stackare, som fallit offer för ett falskt sken eller för sfalska vittnens lögnaktiga utsagor, anmärkte Heger med ett leende. Herr general, alla mina fångar tala på samma sätt som denne gubbe med undantag af en enda, nemligen den unge man, som vi träffade uti reconvalescentrummet. Denne tillstär nemligen, att han blifvit rättvisligen dömd, och förtjenar derföre att räknas till Spielbergs märkvärdigheter). Mjölnaren erhöll Martels försäkran, att han önskade vara honom nyttig, och aflade sin tacksägelse för detta löfte. Men då han afskedades och redan hunnit till dörren, vände han sig ännu en gång om och sad till generalen: Glöm mig ej, nådige herre! Fem år har jag ännu att tillbringa här ionan jag kan hoppas benådning och jag lefver kanhända knappast ett. Åfven Heger och generalen lemnade strax derefter kanslirummet. De hade knappast hunnit aflägsna sig, innan friryttaren med tvättfatet i handen kom insmygande genom sidodörren. Då han genom att försigtigt titta sig omkring hade öfvertygat sig, att han var allena, rätade han sin krökta gestalt, och den smilande vänligheten i hans ansigte gaf vika för ett högtidligt alfvar, under det den fullkomligaste förtjusning framlyste ur hans ögon. ( Forts.)