Norrländska Korrespondenten – 11 februari 1870, sida 4

För att gifva styrka åt de olika dekreter, som ej kunna underläta att efterfölja gårdagsmorgonens angående prinsen banditen har hr Emile Ollivier ansett sitt böra svara på en förfrågan öfver detta ämne med frasen: Vi äro rättvisan, vi äro hofsamheten; men vi äro likaledes styrkan9. Denna bekännelse öfverensstämmer fullkomligt med prins Pierre Bonapartes läror. Äfven han är styrkan. Han har hos sig gevär pistoler och revolvrar. En herre, hvars hållning ej behagar honom, kommer och söker honom, och han dödar honom. Han är styrkan. Jag är öfverraskad öfver, att prins Pierre Bonaparte ej ingått i det nya kabinettet. Efter anförandet af kejsarinnans af oss ätergifna uttryck af förundran deröfver, att prins Pierre oaktadt sin podager ändock tänkte på att duellera, utbrister Marseillaises medarbetare Charles Habeneck i följande ord: Det är helt naturligt, att man i Tuilerierna har tårar för lönmördarne och ej för offreno. Och sedan en annan ibland dem, Arthur Arnould, omnämnt styrelsens åtgärd att anklaga Rochefort, och frågat, hvilket brott han begått, besvarar han sjelf frågan sälunda: Rochefort, genom ett underverk undkommen den af en prins af kejsarfamiljen för honom lagda snaran — Rochefort, hvars dagar voro hotade — Rochefort, hvars medarbetare man lönmördar, när han sjelf ej kan åtkommas — Rochefort, träffad i ett tjuguårigt barns person — Rochefort har angifvit lonmördarne. Slut.