Norrländska Korrespondenten – 11 februari 1870, sida 2

banken el bate några ordrängar beroende på mare fia lagsökning eler toa tursutrerning. Denna lyda är troliats wis att tillskrifswa den omstänrigheten, att han, i förhällanre till summan af sin rörelse och i jemjörelse med ve öfs riga banlerna, utlånat mot säkerhet af entast borgen mindre än de flesta andra. En annan omständighet jöruntrar oss höpeligen, nämliaen att banten ej inköpt nägon enda räntebärande obligation. En tel af de 100,000 rer fom stä på depos sition i riksbanken kunde till frörre gagn för det allmänna och lika stor fördel för banken sjelf hafwa nedlagts i räntebårande obligationer. Det är, så synes oss, en af de enstilda bankernas wigtipaste uppgifter att, inom den stora wmerE ningekrets de ebestrirligen ega, sprira kännedom om och jörtroentke till både statens och enskilta kommuners räntebårande obligationer, i hwilka gjorda Dbesparingar med största säkerbet och god intomst funna nerläggas. Det är af ressa skäl fom wi med glädje annotera, att de enskilda bankerna i närwarante lund intöpt obligationer för nära åtta millioner rikeraler. Wi hafwa härigenom ej welat rirelt tlandra danken; wi ega i i detta fall ingen rättighet dertill. Hwad wi wilja är att — om häntelsewis tessa reflexioner skulle falla i händerna på någon ledamot af bantens styrelse — fästa uppmärtfambeten på wigten och angelägenheten för de enskilda banlerna att i en tit, vå måns ga mer ad) mintre aruntade anlopp aös ras mot tessa inrättningar, göra alt för att tunna wisa på ret gagn de gjort det allmänna. Twa åtgärder i denna syftning skulle banten till allmänhetens tjenst och egen båtnad funna widrtaga. Den ena: att hällas öppen hwarje dag. Dlägenbeterna af att ej wara tillaänglig få ofta som möjligt äro båda ftora och lätt in: jebda, allra mejt om man betänter den storartade affärswerksamhet, fom här eger rum. Den andra: att ej taga särskild betalning för blanketterna till postremisswex. larna. I alla banker, dem wi känna till, säljas postremissar utan annan Des talning än den summa å hwilken wexeln lyder, och wi giesa, att detta beror på ven förtel bankerna hafwa af denna rö relsegren. — Polistommisfarie-tjenften i Sundswall har nu blijwit tillsatt derigenom, att magistraten i mändags tertill antog polis-öfwerkonstapeln från Stockholm Ernst Wilhelm Heuman. De med platsen förenade löneförmås nerna äro 1500 rer fontant; men att uppgifwa, hwad deremot fmarande åligs nFanden skola tomma att blifwa, läter sig i detta ögonalick swärligen göra. Det föreföll of reran i början oförklarligt, huru stadefulmäktige kunde tro på möj: ligheten, att en enta polistjensteman, tallades han ocfå öfwerkonstapel, skulle wara i stånd att afhjelpa olägenheterna af den nuwarante polisstyrkans allmänt öfwerklaga otilrädligbet. Men ännu oförklarligare synes oss den ställning han nödwändigtwis tommer att intaga till polisen å ena sidan och till magistraten å den andra. Lita fom hittills förblir nemligen nus warande stadefiskalen def för poligftyrtan, åt hwilken således öfwerkonstapeln