till känslan af vördnad för de döda. Mera förvånande än de andra envisades en herre att kvarstå uppklättrad på en grafvård. Uppmuntrad af detta exempel ville en gatpojke förskaffa sig titet utrymme vid hans sida. Stig ej uppv, sade herrn till honom med kraftig stämma. Ån ni sjelf då? anmärkte gossen. vJag! det är en annan sak, ty grafvården tillhör mig sjelf.Den på kyrkogården samlade menigheten uppgat slutligen ett skrik, ty liktåget inkom genom porten. Buren af tjugu medborgare var likbåren böströdd med blommor och kransar. Liket fördes till den graf, hvarest det tills vidare skulle hvila. Så snart tystnaden blifvit återställd, nalkades medborgaren Milliere grafven och talade först, och hans ord mottogos med ropet Rättvisa mot lönmördaren h Derefter tog medborgaren Florens i sin tur till ordet och förklarade, hvarföre det olyckligtvis varit omöjligt att föra liket till Paris: Louis Noir talade några ord, som vittnade om en liflig rörelse, och på samma sätt gjorde br Ulric de Fonvielle. Aldra sist talade omsider-medborgaren Amouroux, och folkmassan aflägsnade sig sakta under ropet: Lefve republiken och åtföljde Louis Noir, som var förfärligt blek. Uan tackade folket, för att detsamma delade hans smärta och förtrytelse. (Forts.)