Norrländska Korrespondenten – 8 februari 1870, sida 2

do verkligen tvenne stalldrängar och rökte sina pipor, utan att fästa minsta afseende dervid. I detta ögonblick utkom Fonvielle och skrek: omord! Noir låg på knä. Hans ögon hade redan slutit sig, och blodet rann i strömmar från hans bröst. Jag öppnade skjortan; en kula hade träffat honom i hjertat. Man ropade: oskynda efter läkare! En läkare! Tyvärr skulle alla hans bemödanden blifva fåfänga, ty döden nalkas med snabba steg! Men skuile en. vacker tjuguårig gosse dö på detta sätt under bar himmel? — Nej, vi buro honom till en apotekare. Under vägen besvärades han af en förfärlig hickning; i apoteket förmärktes de sista ryckningarne, och derpå var allt slut. Läkaren kom och sade: Han är död h. Stackars, stackars käre vän, vid tjugu års ålder! Vi måste aflägsna oss från honom. Rocheforts sekundanter. sade Grousset, pböra ej få inställa sig hos prins Pierre. Man mäste till hvad pris som helst söka hindra EN derifrån. Jag ställde mig som skylt vakt framför huset och tittade efter dem, och under min väntans timmar bevittnade jag de stackars gråtande kvinnornas bedröfvelse och äfven deras förbittring.