Norrländska Korrespondenten – 8 februari 1870, sida 2

hämnad, ehvad än må hända, vi svärja det! Arthur Arnould. Milliere. Stackars Noir; hån har dött under mina ögon! Hvilken förfärlig död! Sjelf utgången att promenera mötte jag honom knappt två minuter, förr än han inträdde i den boning, der döden väntade honom. Han satt då i ett åkdon jemte Grousset och Fonvielle. Han kallade mig till sig, och jag steg upp och satte mig vid hans sida. Hvilken glädtighet och sorglöshet han visade! Man skulle hafva trott, att han begaf sig till någon trogen vän! Han underrättade mig, att han begaf sig, för att jemte Fonvielle begära upprättelse åt Grousset. Framför porten till nummer 59 hölf vagnen och vi stego ur. Medan vi väntade på utgången af det vidtagna steget, gingo Grousset och jag i riktning mot Auteuilporten ända bort till cigarrboden. Hvad vi då voro långt. ifrån att ana, att ens en ordvexling; skulle kunna uppstå! Som vi voro lugna till sinnes, återvände vi utan minsta bekymmer. : På kanske femton metres afstånd från nummer 59 såg vi Noir falla omkull, då han utkom genom porten. och trodde, att hans fall var en blott tillfällighet. På tröskeln till huset sto