Norrländska Korrespondenten – 1 februari 1870, sida 3

Tjugu år! Vid tretton års ålder hade han lemnat föräldrahemmet. En afton hade han i anledning af någon öfverilning (jag vet ej hvilken) blifvit förvägrad sin andel af en kaka som han tyckte om. Pojken ansåg sin värdigbet förnärmad och begaf sig undan. Vid stränderna af Rhein, dit han beledsagat mig, berättade Viktor Noir mig sistlidue år denna historia jemte hjertslitande detaljer från sin första äfventyrliga och olyckliga ungdom. Vid vexton års ålder hade han blott ett sträfvande, nemligen att göra sig ett godt mål, en sak som ej händt honom efter hans flykt från fädernehuset. Weiss i Journal de Paris fattade vänskap för detta barn och öppnade för honom sitt blads spalter vid samma tid, som Figaro gaf honom en liten anställuing. Ända dittils hade Viktor Noir fört ett zigenarlif dag efter dag, än spisat läckert än tarfligt och ofta ej alls samt legat litet här och litet der, på en väns soffa eller under broarne. Döm då hvad han skulle känna, när han omsider var nästan säker på att förtjena sitt uppehälle. Hans förtjusning gränsade till yrsel! Man borde se, huru denne store gosses aalete strålade af lycka, när