Tyst inför döden sade en stämma. Vid sidan af sängen stod en dubbeltrappa; en spishäll stod stödd emot de öfre trappstegen och uppbar ett vaxljus. Detta enda ljus upplyste på ett dramatiskt sätt den tafla, som Gills ritstift aftecknade i det ögonblick, då jag inträdde. Gill är en af dem, som Viktor älskade. Rättfram och öppen till sin natur älskade han nämligen de uppriktiga. Man framförde ett på sin höjd fem år gammalt barn. Det var Viktor Noirs lille brorson Ernst. Han afgudade honom. Du sero, sade man till barnet, att din farbror sofver. nAh, sade barnet med nyfiken räddsla . . . oräcker det länge ?7 För alltido pAck! ... Se, huru blodig han är, herre ... De ha gjort honom illar. Omfamna honom.:o Så hvit han är! Jag vill gifva honom en handtryckning liksom i morgses. Vi betraktade hvarandra under tystnad. Denna baröets omedvetna smärta, och det egna uttryck: ode hafva gjort honom illa rörde oss kanske mera än fästmöns och svägerskans tårar samt fadrens modrens och brodrens smärta. Under tystnad tryckte Gill och jag hvarandras händer, och jag lemnade denna sorgens bostad med full insigt