igen mig. Fäfäng önskan; fången upplyfter icke sin sänkta blick lo Predikanten hade slutat sitt föredrag samt från predikstolen begifvit sig till högaltaret och fortsatte nu gudstjensten derifrån. Paulina följde den ej med tillbörlig uppmärksamhet, emedan hon andaktsfullt bad till Gud, att han skulle skingra den ovisshet hvari hon sväfvade angående den unge mannen, När presten lemnade altaret, satte sig kvinnornas tåg redan i rörelse, för att lemna kyrkan. Då den fordne röfvarens hustru dervid gick förbi sin man, sade hon: olsili Zehnalek, potud hled proraziti a choli tvou vysvobodit la Dervid vinkade hon med handen och fortsatte sin väg. Hvad sade hon? frågade fältväbeln Schiller den bredvid stående fångkrekten hvilken var hemma i Czechiskan. Slaven svarade: Hon sade: År du ännu Zehnalek, så bryt dig ut och befria din hustrulhy Åhå, det klingar romantisktho skämtade Schiller. Borgfröken låter sin riddare veta, att hon trängtar efter förlossning. Nåh, Zehnalek, när tänker Ni skrida till verket 2 Herr fältväbel, vredgas ej på min hustru för dessa ords skull!o sade fången med bedjande ton. Glädjen öfver återseendet har förvirrat Annas sinneo. Jag skulle ej blifva förundrad,