Norrländska Korrespondenten – 21 januari 1870, sida 2

och en annan fånge med ett bredt ärr på kinden utgåt tårar af den uppriktigaste ånger, gäspade en tredje; och en kvinna med skarpa kindknotor och plirande ögon tuggade på naglarne. på samma gång en ful rödhåring koketterade med en midt emot stående, skalkaktigt leende, mager kvinna med skelande ögon. Då Paulina nästa ögonblick ville fortsätta sina forskningar, och hennes ögon träffade en ung mans ädla, bleka drag, förskräcktes hon, och hennes blick drog sig ifrån honom och sänkte sig ängsligt till marken. Men snart fattade hon åter mod; hennes ängsliga öga sökte åter fången och hvilade åter med öfvervinnande af den kvinliga blygheten oafvändt på bans ansigte. Hennes bröst började valdsamt klappa, och ansigtet, hvari hennes förvirring och bestörtning afspeglades, bleknade alt mer och mer. oAlsmäktige Gud, allbarmhertige sader, suckade hon sakta, oskulle denne fånge vara Wilhelm Zwielner, den ädle, dygdige och storsinnade ynglingen! — skulle altså Brankensteins ord endast vara lögn, en afskyvärd, feg lögn! — Nej jag förmår ej tro det. Det är troligen endast en tillfällig ansigtslikhet, som bragt mig på denna tanke. Ack om han endast ville titta hitåt! År det Wilbelm, måste ban då känna