Norrländska Korrespondenten – 21 januari 1870, sida 2

hennes svarta spetshalsduk sammanhölls af en enkel broch. Flickan och hennes farbroder inträdde i stoleu till höger om högaltaret. Kontrollören i häktet och hans unga fru följde dem tätt i hälarne och togo äfven plats deri. Pater Sturm, fångpredikanten på Spielberg, besteg nu predikstolen och förkunnade för fångarne ordet med vältalig tunga och på ett sätt, som motsvarade deras ringa bildningsgrad. Ian var uppfyld af kärlek till sitt kall såsom dessa förvildade sinnens förädlare och sträfvade allvarsamt att omvända deras sinnen och rena deras hjertan och dymedelst återvinna dem åt samhället, så att sjelfva deras bestraffning skulle blifva ett medel till deras förbättring. I denna afsigt predikade han, och det lyckades honom att med sitt gripande tal skaka många sinnen. Men det fans äfven tigerhjertan, hvilka intet ord förmådde förädla; hjertan, hvilka såsom stenar voro blottade på hvarje ren känsla, och uppflammade i häftig ovilja öfver paterns försök att omvända och bilda dem. Dessa skarpt utpräglade motsatser afspeglade sig till en del utifångarnes anleten. och Paulina gjorde ganska intressanta iaktagelser, medan hon, som var en tänkande flicka, förstulet betraktade sin omgifning. Under det en gubbe med silfverhår darrade af rörelse