Norrländska Korrespondenten – 18 januari 1870, sida 3

lifvet. Ju mer man skriker som barn och ju envisare man är som äldre, desto säkrare får man sin vilja fram, och det är så roligt att hafva rätt. Hersklystnaden är ettframstående drag hos menniskan, hur litet det än öfverensstämmer med hennes andliga natur (eller kanske jast derför) och då tillfälle gifves att få den tillfredsstäld, bjuder instinkten, att redan harnet begagnar sig deraf. Derigenom uppkommer sammandrabbning och störes friden i hemmet, just af dem, som minst äro benägna för ofred. I ordningen följa ofördragsamhet och ohöflighet, hvilka ofta gå hand i hand, emedan den förra är moder till den sednare. Det är så svårt att förlåta andra deras fel, medan man sjelf gör alt för att ej varseblifva sina egna. och man är så säker på sina egna åsigters riktighet, att andras måste till hvad pris som helst undertryckas. Ofördragsamheten hvilar på den inbillade ofelbarhetens grundval, och i sin ytterlighet föder den ohöfligheten, hvilken endast är ett utbrott af råhet. Den sednare har äfven en afart, som lämpligast benämnes ovårdsamhet, samt är af passiv natur. Man är för lat för att vara höflig, tänker endast!på sin egen bekvämlighet, samt sårar derigenom känslor, som man i sin egenkärlek ej föreställer sig finnas till. I denna form är det en svaghetssynd, menu af nästan oförlåtlig