Norrländska Korrespondenten – 18 januari 1870, sida 2

dem, att det icke var hemgiften, som knutit denna förbindelse, utan innerlig kärlek, som gör hvarje börda lätt och fördubblar glädjen. De gamla på hvilkas hjessa många vintrar snöat, logo åt den friska våren vid deras sida. Här var ingeuting förbi. Hvarje dag i dessa gamles lif hade blivit använd i arbete till nytta för sig sjelfva och andra, deras sinnen hade blifvit stärkta i försakelsens hårda skola, men de hade också samlat den skatt, som hvarken rost eller mal förtär och som utgör evinnerliga ägodelar. Ett par tårar runno utför den gamle mannens kinder och föllo på det lockiga barnahufvudet. Det var kosteliga perlor, mera dyrbara än någon diamant i kejsares krona, det var ett välsignadt vatten, flutit ur den eviga kärlekens och fridens källa. Hvad betydde dessa tårar? De inneburo ingen saknad etter dagar som flytt eller önskan att återvinna en timma deraf. I dessa tårar speglade sig den gamles tacksamhet mot Gud, som ledt hans öden, deri glänste hans kärlek till den maka, som varit hans trogna vårdarinna, deri skimrade hoppet om hans barns framtida lycka, och deri låg vissheten om en ljuf och lugn hvila. — Se hur det skimrar, i morfar 8 öga, sade den lille, och han hade rätt