något sjelfstudium kunna fylla denna Maximilian, känner du mig 2o0 Maximilian (som nu äfven tyckte sig igenkänna farfadrens stämma). Ja, jag känner er. Jag känner er ganska väl, min begrätna farfader. O, säg hvad ni önskar, hvad ni befaller! Jag skyndar att uppfylla er vilja. Vålnaden: Jag har en vigtig underrättelse att meddela dig. Maximilian: Och hvari består den. Vördade skugga, som äfven ien annan verld drager omsorg för mitt väl! Dyre farfader, hvad har ni att säga mig? Välnaden: Att du, min kära Maxiwilian, är en dåre, som anser mig vara din farfader. Jag är hvarken ban eller hans välnad. Jag är din aflidne farfaders tvillingsbroder. Måhända har du aldrig hört wig omtalas, ty din farfader och jag lefde fran ungdomen i ovänskap. Vära lefnadsbanor voro högst olika. Din farfader var stadig och förståndig; jag var motsatsen. Vid tjugu års ålder älskade vi samma flicka. Jag var den gynnade hos fliskan; min broder var det hos hennes föräldrar, Jag bortröfvade Teresia en kolsvart Oktobernatt, och den älskade blef min maka. Vart äktenskap var kort och olyckligt; Teresia dog efter några års förlopp, sedan hon fullkomligt hade slitit de band, som i barndomen förenade mig med min broder. Jag fann ej mera någon sann trefnad, någon sann lycka, och endast mitt af naturen ovanligt glädtiga sinnelag hade jag att tacka derför, att jag kunde fördraga mitt öde. Af kärlek till den dramatiska konsten blef jag skådespelare, och såsom sådan kringirrade jag från stad till stad. Att jag icke är alldeles oskicklig i yrket har jag nyss visat dig. Jag dfvergaf teatern och gifte mig anyo. Med min andra hustru erböll jag en ganska betydlig förmögenhet, men äfven denna förening blef icke långvarig. Sedan mitt femtionde år är jag äter enkling. och tillika är jag barnlös. — Jag fick veta, att min broder låg på dödssängen. Jag wille försona mig med -bonom och skyndade till Breslau, men jag anlände för sent. Hans kalla band kunde ej mera trycka min, hans bleknade läppar kunde ej mera uttala ett broderlighetens ord. Men då jag ej kunde försona mig med den lefvande, beslöt jag att försona mig med den döde. Derför är det, Maximilian, min aflidne broders gunstling, som jag under hans gestalt infunnit mig hos dig. Under denna gestalt ville jag gifva dig ett kärkommet budskap. Maxmilian! mina dagar äro räknade; snart skördas äfven jag at den obevekliga döden. Jag är rik, mycket rik. Genom mitt testamente blir du min arfbrist, derest deras håg dertill blifver vänd. Den personliga beröring, hvari de härmed komma till sin församling, skall ock öka deras menniskokännedom och lära dem att sannare uppfatta både lefnadsförbållandena och karaktererna inom den krets, hvarest de äro satte att verka. Det är saknaden af en sådan kännedom, som göra många prester, särdeles de yngre, så platt otörmögne att tala till menniskohjertat, tagare, och intill dess skall jag vaka för din lycka med samma huldhet och omsorg, som den hädangängne gjorde det. — Här tystnade vålnaden. Maximilian hade småningom äterkommit till sig gjelf och den hittills fattige studenten, — — — — — — PA MS — Mm f— —