Norrländska Korrespondenten – 14 januari 1870, sida 3

follslolan egentligen tjenar till, oh hwad vet tjenar till att der underwifa i moderemålet, historia och geografi m.m. Dessa frågor fan jag alls ide nöjaktigt beswara, emedan ej heller jag kan inse, hwad alt detta tjenar till, ifynnerhet fom folket i allmänhet är nog kunnigt i dessa ämnen förut. Jag will i förbigående för far be rätta en liten tilltragelse, fom tommer att blifwa ett flående bewis för, att sawål ett wackert språk fom geografist lunstop ej äro obekanta storheter för gubbar, fom aldrig gått i skolan; utan twärtom äro de sater, bwilfa de noga och grundligt stude rat. Och nu bör ej far tro, att jag tänfer dilta till något, ty jag är sjelf dertill ett lefwande witne, som fan till och med namngifwa personerna, om få ftulle fors dras. Det firades nemligen för ide länge sedan ett bröllop, till hwiltet solnens för nämsta bondgubbar woro inbjudna. De hade på aftonen, som wanligt wid sådana tillfällen och isynnerhet wid s. k. bättre bröllop, ordnat fig gruppwis, för att fam spräka om ett och annat. Eftersom den sommaren och isynnerhet den dagen war mycket warm, fördes samtalet mejt derom. En ung bonde, fom förut marit en tyft åhörare, inföll derwid plötsligen: Ja men ha je allri tänt ätte, huru dä tom tell, att sola gå få högt i jär 2 Då derpå ej följde något swar, fortfor samme talare: dä ä föll int falit förstå, bära mi tänt ätte. Kom bära ihog, hurå myttje timmer å bräer å bjåller, fom sraktis nöris från å söet; då nu få stoern tönje tag nörisräån å söct, få tönjes före äen på jola ne å en nören stig opp, så han kom när mare fela. På dä fötte gett fäll sola gå höger på hemmelen å sommarn wale wärmare. Kunde ide renna bonde mera åts minstone i geografien, än både far och gam mel Giljam, fastän Giljam har läst få mycket, att han derför fött fig ett flags öfwertrag på sin gamla hatt? — Äfwen will jag sända far ett par trogna kopior af några skyltar, såsom bewis på, huru de till och med i wåra hederwärda städer bruka skrifwa sitt modersmål. Qitheten med originalet intygas. Edfmwurren och Priwellerad Barn Morska Anna Britta Pätters Sån, då det ringes på kläckstrengen frånn kl. 4—5 år 1830.7 — Sac KAriass Törn Kvist. SKo Ma Ka Re — Härr draggas Sacksar å knivar å ans dra stiåhlsakter mot billikt arvode. Kan man ice med skäl säga: Hmwad tjenar er gentligen follskolan till,då wi nog funna skrifwa wåra stämningar och skyltar m. m. henne förutan? — — Det war wisserligen en märkwärdig dröm, far har haft, men som jag ej är någon tillförlitlig drömtydare, will jag ej befatta mig med densammas tydande; dock wore det roligt få höra, hwad far sjelf tänfer om densamma. Länge har far fått wänta på detta bref, hwarför jag torde få lof att bedja om ursäft för dröjsmålet; dock will jag äfwen med några ord gifva far en förklaring dere öfwer, på det att ej hela skulten derför måtte komma på mig. Jag har nu ene ligt min fars önskan slutat upp att gå i seminarium och har helt och hållet öfwergifwit skollärarewurmen. Men sedan jag lyckades öfwerwinna denna murm, blef det för mig ej roligt att lefwa, ja, jag blef mycket sorgfen och bedröfwad, lif: wet blef dystert, och jag kunde ej fördraga att längre fitta stilla i mitt ensliga rum, utan jag begaf mig ut att resa. Jag res — — — — I