Norrländska Korrespondenten – 14 januari 1870, sida 2

En afton inkom till mig en af mina nya vänner och utropade: Kom min vän! Du skall slå bort den der dystra minen som du alltid har, och följa mig. Jag har föreslagit och erhållit tillstånd, att inbjuda dig till en familjebal i afton, och du måste vara färdig inom en timma. vJa, det skall bli mycket roligto, svarade jag. Nå, det är bra resonneradt. Jag vet, att du skall bli nöjd med din afton, ty den familj, du kommer uti, är ej högdragen utan tvärtom de mest älskliga menniskor du kan tänka dig, och detta är så mycket mera ovanligt, som familjefadren är mycket rik. Dottern i huset — enda barnet — är utmärkt vacker, men mycket kall, fast vänlig mot alla. Jag har försökt att göra intryck på henne, men utan framgång. Det säges äfven, att hon haft många friare, men hon synes ej föredraga någon af dem framför de öfrige. Nu kan du göra ett försök.) Hans ord smärtade mig, ty de återkallade för mitt minne föremålet för min första och enda kärlek. Jag lofvade att möta min vän på den utsatta tiden. Då ban gått, klädde jag mig med mycken omsorg, hvarefter jag gick för att möta honom på utsatt ställe. Några ögonblick stannade jag framför det hus, der Nelly en gång bodde. Jag kände mig mer :