Norrländska Korrespondenten – 11 januari 1870, sida 4

och missnöje. De edsvurna örverlade i trefjerdedels timma, hvarunder publiken var högst upphetsad. Stundom gick bullret så långt, att betjeningen knappt kunde upprätthålla ordningen. Då juryn inträdde i salen, uppmanade presidenten ähörarne att vara tysta, och anmodade derpå den förste edsvurne att meddela resultatet af öfverläggningen. Den edsvurne yttrade då: På heder och samvote, inför Gnd och menniskor förklarar jag, att de edsvurna ha på alla frågor med röstpluralitet svarat: Jalo Traupman infördes nu och satte sig med nedslagna ögon. IIan fick del af de edsvurnas förklaring, hvarefter generalprokuratorn påyrkade dödsstraff. Domstolen drog sig nu åter tillbaka för att öfverlägga, och tio minuter derefter uppläste presidenten dödsdomen under massans bifall. Traupman hörde lugn domen uppläsas; han stod mod ryggen mot publiken, med nedslagna ögon, och utom en lindrig rörelse i ögonlocken, rörde han icke ett drag. Han bugade sig för de edsvurna och sade otacko, under det ett leende lekte på hans lappar. Då han fördes ut, ville han icke låta stödja sig, och till en polisbetjent, som tog honom i armen, sade han: Låt vara, det gör oudt! Hans gång var fast och han såg lugn ut. På vägen yttrade han: Jag visste det nogd? Publiken aflägsnade sig långsamt och var mycket upprörd. På vägen till fängelset sade Traupmans: I dag skall hela Paris tala om mig. Många skola glädja sig öfver domen, men det är mig likgiltigt.v — Vid ingängen till fängelset sade hap: Jag är hungrig, ty jag har icke ätit sedan i förmiddags. Då man erbjöd honom mat, ville han likväl icke äta, utan drack blott ett glas vin, hvarpå han kastade sig på sängen och vände ryggen åt de närvarande. — I fredags har han i kassationsdomstolen anmält klagomål öfver juryns dom.