Norrländska Korrespondenten – 11 januari 1870, sida 1

— ——c;;t—ä— — AAALAL U— förmåga — med ett ord: ni länner mig ju idel! Smidrar? erhöll jag till swar, ingalunda! Ni fan ju försöla Er lyda eller Er duglighet. Gär ni ej i land dermed, så är ingen skada skedd och publiken fall sannolikt förlåta oförmågan, då den fer den goda mwiljan. Den goda wiljan, ja! men det war juft den fom jag saknade; ty jag war, skam till sägandes, rädd att skrifwa i en tid: ning, fom af fin kollega på platsen blifwit bestyld att lägga an på den sämre delen af publiten. Dessntom har jag en mycket nära slägting, en kusin till min tants stjuffars fosterbarn, fom har en be kant hwilten är kongl. hofpredikant och denne påstod, att Norrländska Korrejpondenten war en skandaltidning. Hn, då! jag, fom nära på hör till Hof. wet (ty nämnde hofpredikant har en gång predilat i slottskapellet i Stocholm då tungen sjelf hörde på) — jag skrifwa i en skandaltidning! jag sktrifwa för den fämre delen af publifen! Omöjligt, rakt omöjligt; ty då skulle jag bestämdt gå miste om Nordstjernan eller Wasen eller S:t Olof, ja måhända t. o. m. om litteris et artibus. Och min slägting har hört af Huofpredilanten att den fom ide har en orden, duger då till platt ingenting och har allsintet anseende bland menniskor; hwiltet för öfrigt bäst synes af det oroliga jägtandet efter dylila s. k. utmärkelser, fwartill äfven ntmärtta män stundom göra fig förfallna. Det må wara att de tjusffvgge nen tver gerna stulle wilja kasta fläcken af ffandal på min tidning; jag skall ej förneta dem det nöjet; men ni må döma fjelj, hwarefter för mig lades det nummer af Sundswallsposten, hwari med anledning af t:r Wilströms yttranden ipatoralzeramens frågan i sednaste fyrtoftämr ma, dess redaktion tillåtit fig insinnera att ofwan antydda upträdande härfluttit är orena, personliga bewelelsegrunder och jag måste sanningsenligt tillstå att dylitt beteende är den werkliga skandalen, lilsom jag också efter gjord undersöfning fann, att något sådant icke förekommit i denna tidning. Det är fåledes ide här skandalen trifwes! Att jag — särskildt genom de nog granna reseraterna — skulle skrifwa för den sämre delen af publiken är icke sant; ty, fe här, jag har den glädjen att räfna mina prenumeranter blad folfet, bland den stora massan af ärlige hedersamme arbe tare; och hwem djerfwes wäl påstå att desse, nationens kärna och grundwal, äro den sämre delen! Må andre se dem öfwer axeln jag är stolt öfwer de många mit: nesbörd de lemnat derom att de anfe Norrländska Korresponrenten säsom sitt organ. Kunre wäl rimligtvis efter detta några betänkligheter finnas tvar? Denna trönika utgör swaret på frågan. Ty hwad till sist ordensdetorationerna angår kan man nog un dwara dem ; i all synnerhet nu, sedan prof. Nordenskiöld affogt fig den honom erbjudna Nordstjernan och sedan litterie et artibus, belöningen för utmärkthet i botliga idrotter och de slöna tfonfterna tilldetats en ffjortfabrilant i Kjöbenhavn. Alltså blef jag kronikör. Nu återstår blott något att skrifwa om: lanske det aldra swåraste. Om mäderleken t. ex.;; men att tala om den anses ju nära nog för en andlig banf: vutt! Om få skulle wara; huru äro wi ide då alla, hwar i fin stad, bantruttörer! Och föröfrigt: huru otacksamma äro wi ide! Ty hwem kan tälja alla de gånger, tad mare wäderleken, denna obehagliga, beswärande nedtryckande tystnad, som en hwar of oss någon gång mött mid fammanträffandet med obetanta personer, blifwit på ett lyckligt och angenämt sätt bruten. Företrädeswis nu bör det dessutom wara riktigt a propos att tala om wäder och mind. Ingen trålig polemik, intet tröttande tidningsgräl — huru ljufligPär ide häremot äfwen det mest ohyggliga wäder — kau gerna upkomma genom detta ämne — en för både mina ärade läsare eller läsarinnor, om jag får några, och mig sjelf högst fröjdefull omständiahet.