Jag har aldrig i min lefnad sett en så djup frid, som i dessa stugor — aldrig sett menniskor mera förnöjda med Gud, sig sjelfve och hela verlden, än dessa, som lefde af fiske och skäljagt, och sälian sågo andra ån husfolket. I denna djopa frid vuxo ynglingarne och flickorna upp. Pojkarne frågade mycket om aflägsna länder, så att nog lekte hågen att få resa; men flickorna tycktes icke tänka på att der fans en verld utom deras ö. Den äldsta flickan hade dock läst fram sig — och den märkvärdiga resan tillkapellpresten och läsningen och sjelfva den fasta landbacken beskrefvos som eu rigtig Romresa, och kapellet ungefär som den stora S:t Paulskyrkan i London. Den mindre flickan önskade ; liksom den större blott ett — att få se huru en stad såg ut; ty ehuru farsgubben och jag försökte beskrifva, kunde hon ej rätt förstå att husen skulle stå i långa rader, vägg i vägg. De voro vanda att ha godt om rum. Och så slöjdade karlar och pojkar, och kvinnorna spunno eller väfde. och då kvällen kom och hvilan, tände Gubben och den gifte sonen sina snuggor och talade om äfventyr, och så brann det i spiseln och grötgrytan puttrade och bordet reddes till. Sitt ner, och håll till godo! detta hörde vi nära fyra månader. Hvarmed skulle jag löna dem. Jag sade att konsulatet skulle betala för oss; men Gubben blott småskrattade och sade: åh noj, det har Gud bättre råd att betala än konsulatet. När sjön bröt opp, satte Gubben och sonen ut hvar sin båt och vi inskeppade oss. Jag gaf Gubben mitt ur — mitt säkra, goda ur, som jag begagnat som Kronometer, och sonen fick en silfversked, som jag i brådskan stoppat på mig, då vå lemnade fartyget — så foro vi bort och åter ut i den vida verlden; men min klocka blef kvar på denna lycksalighetens Ö, der menniskorna lefde i Gudsfruktan, kärlek och frid, långt borta från verldens buller och bång, dess lycka och olycka. Det var min resa, Gud ville det så — att jag en gång skulle få se huru några menniskor, fattiga på alt utom Hans fruktan, gjorde en klippa i hafvet, med en liten tallskog och några tegar, till en fridens boning, och den lilla ön till — ja, jag tar ej I ordet tillbaka, — gjorde sin lilla, glömda ö till en Lycksalighetens Ö. I Gud gifve dem glädje der de nu ärolo