till dess båtfolket stigit i land, då vi alla skulle rusa på båten för att ha den till vår räddning. Vi gömde oss, och båten nalkades altmera. Det var blott en enda karl, som satt i den. Slutligen lade han till vid skäret, tog ned seglet och drog båten opp så långt han kunde, och fästade den vid ett klippstycke. Det var en ståtlig, vacker, ung karl, som var beväpnad med bössa och några repändar för att skjuta skäl och hala den i land. Han var säker om att klippan var öde och tom gick uppför sluttniugen helt långsamt. Nu rusade vi fram mellan honom och båten. Med förundran märkte han oss, och ville springa ner till sin båt, i hvilken ett par af oss redan hoppat, men såg snart sin underlägsenhet och lade an med bössan. Släpp båten, eller skjuter jag! Skeppsbrutna! skeppsbrutna!! ropade vi alla, uppsträckande våra händer. Skeppsbrutna! Mannen kastade bössan på axeln och gick mot mig, som skyndat fram. Jag har aldrig i mitt lif sett ett par ärligare ögon än hans, när han räckte mig handen. — Gudskelof! sade han med finsk brytning. Gudskelof. att jag begaf mig ut i dag. Om tre, fyra dagar hade det varit försent, kanske, Vi tryckte hvarandras händer,