Norrländska Korrespondenten – 4 januari 1870, sida 2

Efter många ansträngningar landstego vi på läsidan, ty stormen var ännu häftig, och drogo upp vår båt så långt det var möjligt; men krafterna voro borta, och två nätters oupphörligt arbete utan sömn gjorde oss liknöjda för all ting. Vi ville blott få hvila, om den äfven skulle bli den sista. För att få skydd, kastade vi tillsammans tång mellan några höga stenar, på det för öfrigt platta skäret. Deremellan gjorde vi oss ett litet rum, som bäddades med tång och blef ganska bra, och som vi tyckte, varmt — det vill säga, kläderna började att tina upp, så att vi kunde något nära röra oss; men på flere var det omöjligt att få de fastfrusna stöflorna af fötterna. Det var sent på kvällen. En skeppsskorpa, en Ilten fläsktärning och omkring 1 tåsked rom, det blef soupåen; men sedan jag, som var bäst . klädd och bäst härdat ut, stoppat igen dörren, (det vill säga hålet, genom hvilket vi kröpo in i vår tånghög), med en ruska annan tång, somnade vi lugnt och hårdt. Jag vaknade först och stack ut hufvudet. Vädret var vacker; men stormen fortfor dock, som jag fann, från motsatt väderstreck med kvällen förut. Jag skyndade ut; ty således hade vär båt ieke, som vi trodde, legat i lä — utan just der vågsvallt slog upp på det platta skäret.