Norrländska Korrespondenten – 4 januari 1870, sida 2

men huru långt viste vi icke. Omöjligt var också att säga till hvilken kust — den Svenska eller Finska — vi hade närmast, och hvart det än bar — den närmaste vägen var den enda vägen för räddning. Vi rodde på måfå och sträfvade mot öster, derför att vinden som var Nordvest, hjelpte oss åt det hållet och motarbetade oss i det motsatta. Ja, den resan, som tycktes vara en evighet medan den påstod, tar icke upp många ord då den skall beskrivas. Vådret var klart, blåsigt och kallt, och våra våta kläder fröso, så att vi voro klädda som i jernharnesk. Detta gjorde dock, att blåsten icke trängde så väl igenom, Men när vi rodde, som skedde i tur, skafde den jernhårda tröjarmen skinnet af armarne vid handlofven, så att vi blödde; men inte länge; ty blodet frös. Det enda som nu uppehöll oss, voro skorporna, som voro våta — en och annan fläskbit och en mun full med rom. — På detta sätt rodde vi i två dagar, då vi ändtligen varsnade en liten låg klippa, utan tecken af någon vextlighet. Det enda vi, då vi kommo närmare, sågo, var en mängd stora klippor och stenar, som följt med isarne om vintern och strandat der — och mellan klippstyckena stora högar af tångvexter, som der drifvit fram och fastnat.