Norrländska Korrespondenten – 4 januari 1870, sida 2

Båten var också borta, — några bräder, som flöto i bränningarne, voro det enda som var kvar. Saledes afskurna från all hjelp, för att inom några dagar hungra ihjäl. Frysa behöfde vi icke i vår tänghög, der det föreföll oss snarare varmt. Det var ett sorgebud. Något land sågo vi icke, utom någonting långt, långt borta, som liknade ett stillastående åskmoln, som stack upp öfver dagranden. Det kunde vara ett moln; men kanske också en snöig klippa, — möjligen der bakom en strand, en skog, ett land, åkrar och ängar, stugor och kyrkor. Det lugnade mot middagen och solen glindrade upp, då jag på långt afstånd tyckte mig se ett litet segel, som lade kurs rakt på vår klippa. Det kunde ej gerna vara annat än en Skäljägare, som ämnade sig ut till vårt skär, som just, med sina liksom slipade sluttniogar och sina stenhögar liknade ett vanligt skälgrund i dessa farvatten. Konsten var nu, att icke skrämma skäljägaren från att landstiga, hvilket skulle skett, om han fått se oss och kunnat frukta att vi voro dåligt folk, som höllo till på klippan med lurendrejerigods, för att, då det passade föra det i land. Vi gömde oss der för bakom stenarne, och alla fing o d instruktion, att hålla sig väl göm