de båla makarne på olika tider från Berlin, och sålunda kom den sig så kallade Maillard att få plats i snmma kupe. som jag och wina reskamrater. Af vårt samtal erfor han att jag hade en större penningsum mna. Äkven uppuppfångade han hvilken varm sympati jag hyste för Polen. Deras afsigt var att komma till Paris, der Kattinka ämnade uppsöka sin fostermoder och genom någon rörande historia beveka hennes hjerta. Ankomna till Köln erforo de att man telegraferat från Berlin om deras fasttagande, och endast genom en fint lyckades det Maillard att undgå polisen. men svärare skulle det blifva att kunna lemna Köln. Hans plan var emellertid uppgjord, Kattinka skulle blifva den, som utförde den. Han hade vid ankomsten till Köln varit tvangen lemna sin kappsäck, med mera i sticket, för att slippa blifva tagen, och nu behöfde han penningar och beskydd, för att slippa blifva tagen, och nu behöfde han penningar och beskydd för att kunna fortsätta resan till Frankrike. Jag utsågs såsom den hvilken skulle förhjelpa honom till båda delarne. Kattinka fick sina instruktioner och hon skulle icke allenast bestjäla mig; utan äfven vinna mig till beskyddare. Kattinka, vig och van vid vågsamma företag, kom genom mannens hjelp upp på balkongen, fönstret slogs sönder, den utanför sittande katten kastades in i rummet och den unga qvinvan gömde sig på balkongen till dess hon hunnit öfvertyga sig om att vi icke blifvit väckta af bullret. När jag, efter att hafva varit ute i salongen, återvände in i mitt sofrum och väl hade insomnat, smög hon in, tog mina nycklar, som lågo på mitt nattduksbord, bemäktigade sig 2,500 thaler, men kvarlemnade 500, på det bristen af mynt icke skulle lägga hinder i vägen för mig att föra dem till Paris. Huru det öfriga af den väl uttänkta planen lyckades har jag berättat. Jag blef sålunda den, som skaffade undan tjufven, som bestulit mig, och fick dessutom betala hans resa. Det var på en gång djerft och listigt uttänkt. Mina känslor under det hon berättade sin lefnadshistoria, skildrade sin kärlek till en äfventyrare och deh oinskränkta makt denne egde öfver henne, voro allt utom behagliga, Jag kände något liknande blygsel öfver att för henne hafva hyst denna dåraktiga passion, och då rörde sig i mitt bröst en känsla af medlidande med denna qvinna, som beherskades endast af sin hängifvenhet för en uslirg. Då hon slutat siu berät else, erbjöd jag henne att draga försorg om att hon kom till Frankrike och blef å:erförsonad med sin förolämpade fostermoder, om hon endast ville skilja sig från en man, som icke blott förnedrade henne, utan äfven inledde henne på brottets väg; men hennes svar blef: — Hvad ni nu föreslagit mig, er