Norrländska Korrespondenten – 31 december 1869, sida 2

tid. Nej, det kunde icke vara möjligt, och ändå var det så. Två så lika ansigten kunde icke finnas till. Hon gjorde ett språng och stod derefter upprätt på hästens rygg, hälsande publiken med detta småleende, som utgjort min sällhet att framlocka. Jag kuude icke mera tvifla, det var Kattinka. — Det var san hvad den madame Maillard är vacker, — sade min vän och beskådade henne genom lorgnetten; — hon har en charmant figur; obegripligt är att en så skön qvinna kunnat förblifva konstriderska och att icke någon föralskat sig i och beredt henne en bättre lott. Dessa ord och en mängd andra uttalade min hederlige vän, under det att jag, utan klart medvetande af hvad som passerade, stirrade på madame Maillard. Hon var såäledes icke polska; hon hade icke flytt från Polen med sin bror, icke vändt om honom tillbaka. Allt var dikt och jag hade blifvit skamligt bedragen. Enda vinsten jag hade skördat var att jag hade fått kosta på den vackra äfventyrerskan och hennes följeslagare, som måhända var hennes älskare, resan till Paris. Jag hade alltså älskat en dylik varelse med denna värma och poesi i känslan, som man endast egnar den aktade, den rena qvinnan! O, det var