Norrländska Korrespondenten – 31 december 1869, sida 1

149444(701e9 PI ULURULIET 9 uy! UCFUO ÅL41— ningar uptecknade äro och hvars sanningsenligket ingen kan ens betrifla äro den källa, hvarur vi skola hemta materiulerna för denna skildring. Som dlet emellertid är en känd sak att i de frågor, der passionerna lätt komma: i rörelse, många yttranden fällas och många pikanta situationer upstå, som vid lugnare sinne och med mera betänkande vid de så kallade justeringarne försvinna från de officiella protokollerna, hafva vi för dylika fall varit betänkta på att skaffa oss särskilta korrespondenser. Grannländerna, hvilka ej blott med hänseende till gränserna ligga oss nära och som också i närmare och egenthafva just på grund häraf större och rättvisare anspråk på vår upmärksamhet och vårt deltagande än — utlandet, hvars vigtigare tilldragelser likvisst skola komma till våra läsares lännedom. Detta om den yttre planen för vår tidning: en plan som i viss mån äfven antyder den anda, som kommer att bestämma tidningens hållning. I våra dagar då alla menniskor och nästan alla tidningar äro vänner af det sansade framåtskridandet — som reaktionen med ett vackert namn kallas —, skulle det vara föga uplysande att bekänna oss vara frisinnade. ligare bemärkelse kallas brödrariken, Vi tillåta oss derföre något närmare bestämma vårt program. Främst bland alla de stora frågor ställa vi — Keligionsfrihetsfrågan, åt hvilken vi önska en snar och radikal lösning. Detta kan åter endnst ske genom en fullständig skiljsmessa mellan kyrka och stat; hvarigenom stat såväl som kyrka med alla sina krafter kunna verka hvar för sitt egendomliga mål. Ilvad vi fordra är nogare bestämdt: samvetets frihet. Hvad ordets frihet angår anse vi vårt land temligen lyckligt lottadt oaktadt en ach annan kvarlefva fins af fordna tiders rädsla för och hat till det tryckta ordet. Men de skola i sinom tid försvinna. Frihet att handla och verka eller rättigheten till företagsamhet är deremot omgärdad med en sådan massa administrativa försigtighetsmått att det måste harma äfven den tålmodigaste. Bort med detta magistratens, eller landshöfdingeembetets eller — hvad de alt heta, desse vederbörande — förm underskap öfver den enskilte! Må vi slippa dessa ödmjuka anmälningar, dessa underdåniga anhållanden om rätt att få vara nyttiga. Vi ha vidare rösträttsfrågan, som skall befinna sig på dagordningen, till dess den blifvit ordnad i öfverensstämmelse med rätten. Enligt vår åsigt kan detta icke sägas vara gjordt förr än alla företräden, alla privilegier, till förmån för vare sig lärdom, börd eller rikedom, borttagits. En röst åt hvarje medborgare! Å andra sidan och i fråga om valbarhiet ; yrka vi, att åtminstone domareembetenas innehafvare icke skola, så länge de bekläda denna tjenst, kunna till lagstiftare väljas. Vi skola redligen kämpa för den bekanta största sparsamheten. Iförsta hand är det naturliatoyas vår Piat