Norrländska Korrespondenten – 28 december 1869, sida 3

— frågade jag hufvudyr af hennes skönhet, rörd af hennes olycka och villig att göra allt, för att hjelpa en dotter af detta olyckliga och hjeltemodiga folk. — Ni vill således rädda oss undan förförljelsen, — utropade hon med burprade kinder, — nå väl ögonblicken äro dyrbara. Med det första bantäg, som afgår till Paris i morgon tidigt reser ni. Jag får intaga er följeslagerskas plats och min bror er betjents. När ni anländt till Paris lemnar ni oss ooh återvänder hit. Uela resan upptager endas en por dygn och ni har med denna uppoffring räddat tvänne förföljda. Hon slog upp den långa kappan, sammanknäppte händerna och sjönk ned på knä, tilläggande: — O. min herre, ni är säkert ädelmodig, ni skall hjelpa oss. Nu gret hon. Jag sökte resa upp henne, men hon qvarlag i bönfallande ställning, till dess jag lofvat uppfvlla hennes bön och jag lofyade naturligtvis att göra detta. När det första morgontåget afgick skulle jag möta henne vid banhallen och ledsaga henne till Paris. Jag följde henne utför trappan och ut på gatan, der hennes bror väntade. Nu fick jag annat att göra än sofva; jag måste underrätta min syster om min afresa skrifva till Sverige efter pen